igår kollade jag på one tree hill.. ett helt avsnitt om att hayles mamma skulle dö i cancer, slutade med att hon dog.. eller dog jag? påminde mig om när sandra, martina och jag kollade på filmen: i taket lyser stjärnorna..
- om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
så börjar filmen.. slutar dock oväntat med att hon verkligen dör.. och vi sitter och grinar hysteriskt, kollar på varandra och skrattar hysteriskt varvat med gråten.. alla tre skriver sms till sina mammor efteråt, utan att tala om det innan.. sen skrattar vi/gråter åt det också! hur kan man nånsin va beredd? jag vet att man inte ska tänka på det, än mindre prata om det.. men, hur kan man nånsin va beredd? jag ryser av bara tanken att hon inte skulle finnas att prata med. jag pratar med min mamma säkert minst tre gånger om dagen oftast.. hon är min själsfrände, min bästa vän! tänk att förlora någon som står en nära överhuvudtaget.. usch!
jag önskar inte ens min värsta fiende att få gå igenom något sådant.. jag tror inte att jag nånsin skulle sluta gråta! nä, carpe diem.. man ska ta vara på det man har! ibland önskar jag att man levde som man lär jämt. man får helt enkelt jobba på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar