mitt älskade hjärta. vi ska flytta så långt bort det bara går, och bara mysa och ha en liten bebis.. ärligt talat, jag är en dålig avkomma av min far som klagar över allt som går! men jag ber iaf om att få vara ifred istället, så slipper jag behöva hålla uppe humöret inför andra! jag vill bara vara med dom som jag kan vara mig själv med. jag vet inte ens om jag är mig själv längre. det är så mycket som händer, så mycket tankar, så mycket att göra - på gott och ont. men jag behöver bara stanna upp och vila och ha tid för mig själv.
och duuu, kom hem nu! jag vet att vi är som en repig skiva som går om och om igen. men jag vet inte, jag kan inte hjälpa det, jag är svag för dig helt enkelt. på nåt sätt så känner jag mig som mig själv mer med dig än med någon annan. det finns en trygghet som jag trivs så sjukt med. att veta så mycket om varandra, ha så mycket minnen och gemensamt åh jag vet inte. det kanske är så att vi hör ihop ändå? 1+1 blir inte två det blir Ett. du är en av dom få som funnits där för mig i vått och torrt. förutom när det är vi som bråkat självklart. men vi kommer på något sätt från samma värld. barndomen var ett enda jävla trassel, kan man säga så? jaja iaf så känner vi nån gemenskap som många andra inte förstår. förevigt eller för nu, oavsett så älskar jag dig sebastian kenth backlund
jag saknar mina föräldrar, kan någon av dom bara komma sig till vett eller komma hem? åh - döda mig, långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar